Historia

Ohsbruk

 

Ohs bruk ligger vid sjön Ruskens sydspets, drygt 2 mil öster om Värnamo. Det tillhör Värnamo kommun och Gällaryds församling.

 

Första gången Ohs omnämns i skrift är 1593 vid Uppsala möte, då bonden och nämndemannen Peder Ericsson undertecknade ett dokument. Ohs ägdes och förvaltades då av kronan.

 

1661 såldes Ohs till holländaren Christian Hempel och blev ett berustat säteri med en rotering om åtta man. Sju år senare lät denne Hempel bygga ett järnbruk med masugn, stångjärnshammare med två härdar och ett manufakturverk. Malm togs från sjöar och myrar i trakterna kring Ohs, de stora skogarna erbjöd god tillgång på träkol.

Gjutgodset som framställdes transporterades via ox- och hästforor till Karlshamn, där det skeppades vidare till nästan hela Europa.

 

I mitten av 1700-talet övertogs bruket av släkten Silversparre. Därmed inleddes en period av stagnation och förfall. De sista åren av 1700-talet och första decenniet av 1800-talet låg verksamheten i det närmaste helt nere. 1819 såldes bruket på exekutiv auktion. Hur denna auktion gick till berättas ofta. Högsta budet gavs av en okänd man, som var klädd som en luffare. Ingen trodde att denne kunde betala vad han bjudit, och klubban föll på en alltför låg nivå. ”Luffaren” la emellertid upp pengarna kontant, och han visade sig vara ingen mindre än ägaren till Lessebo bruk, bergsrådet Johan Lorenz Aschan. På detta sättet lurade han till sig bruket för en alltför låg köpesumma. Han satte igång verksamheten igen och Ohs blev åter ett expanderand industrisamhälle.

 

1830 övertogs bruket av sonen Nils Nilsson Aschan. Han var en företagsam man och drev förutom järnbruket ett intensivt jordbruk och anlade nya vägar, bl.a. mellan Ohs och Lammhult. Han var en brukspatron av den gamla maktfullkomliga sorten och utnyttjade sina arbetare maximalt. Vid masugnen arbetade man kontinuerligt, dagskiftet var på 13 timmar och nattskiftet på 11 timmar.

 

Med sina stora och barnrika familjer levde arbetarna under ytterst knappa förhållanden. En viss del av lönen delades ut i stat, t.ex. ett par stövlar eller matvaror, som sill, mjöl och ärtor. Men det förslog inte långt, utan arbetarna fick ta alla chanser att skaffa sig lite extrainkomster. Smederna t.ex. kunde hålla undan lite järn och av det smida jordbruksredskap, som de sedan sålde till bönderna. Detta fick ske i största hemlighet, och oftast ägde transaktionerna rum i ”Smeaskogen”, alldeles utanför bruket. Men Aschan kom denna handel på spåren. Utklädd till bonde gav han sig av till skogen och köpte en del smidesgods av två smeder. Dagen efter blev dessa uppkallade till patron och fick omedelbart avsked. Några år efter denna händelsen fick dock smederna tillåtelse att på sin fritid smida s.k. överviktsjärn för egen räkning.

 

Patron styrde bruket med järnhand, den som inte fann sig i de hårda villkoren fick helt enkelt ge sig iväg. För att ytterligare understryka sin suveräna maktställning lät Aschan införa den s.k. ”Ohsatiden”. I Ohs gick klockan en halvtimme före, ingen har kunnat se någon vettig mening med det. Denna speciella tid behölls in på 1940-talet.

 

Gjutgodset kördes inte längre till Karlshamn, utan till Jönköping, där det skeppades ut i Europa via göta kanal. Forkarlarna eller ”Ohsa körare” som de kallades, var bönder från trakten kring Ohs. På vägen hem hade de last, oftast Tabergsmalm, för varje körning fick de två och femtio.

 

Nya förädlingsprocesser utvecklades på kontinenten och de svenska järnbruken förlorade greppet om världsmarknaden.

Mängder av bruk lades ner och Ohs var inte stort nog att överleva den stora bruksdöden. 1867 lades masugnsdriften ned.

 

1881 dog Aschan barnlös, hans änka skänkte bort Ohs till en brorsdotter, som gifte sig med en skräddare Kling från Göteborg.

Han rev masugnen och byggde ett mejeri. För detta fick han böta 75 000 kronor till staten, då det var förbjudet att utan vidare riva en masugn.

 

EN NY ERA

 

1893 var Ohs bruk åter till salu, Sannfrid Berglund ägare till en sulfitfabrik i Habo köpte Ohs bruk med syfte att anlägga en massafabrik. Över 200 man sökte arbete, men endast ett 30-tal kunde beredas arbete. 1894 togs den nya fabriken i drift

 

Trots sin ringa storlek och lilla produktion, stod sig ohs bra i konkurrensen. I början av 1900-talet var produktionen ca. 3000 ton/ år.

 

Mellan åren 1907 och 1910 anlade bruket en järnväg till Bor station, belägen på dåvarande Borås-Alvesta järnväg, numera SJ Järnvägen byggdes enligt det s.k. Kostasystemet, med en spårvidd på endast 600 mm. Den totala banlängden blev 15 km, största stigningen är 33 promille och minsta kurvradien 100 m. Trafiken fortgick ända till 1967. Banan revs emellertid ej utan fick ligga kvar som transportreserv.

1970 bildades ”Ohs Bruks Järnvägs Museiförening” (OBJ), med målsättning att bevara och trafikera Ohsabanan.

 

1916 dog Sannfrid Berglund, ledningen togs över av hans son Erik Berglund. 1925 organiserade sig arbetarna fackligt och förhållandena reglerades något.

 

1950 dog Erik Berglund och tredje generationen tog vid med disponent Stig Berglund. Tio år senare var den Berglundska eran över, bruket såldes till Billeruds AB 1960. Stig Berglund stannade dock kvar som platschef. Det var de 4 623 hektaren skog som tilldrog sig Billerudkoncernens största intresse. 1967 gjorde man ett byte med dåvarande domänverket, domänverket tog över Ohs bruks skogar och billerud fick skog i Värmland där man har sin huvudfabrik. Därmed hade man undanröjt huvudförutsättningen för driften – råvaran från skogen – och det stod snart klart för alla att nedläggningen bara var en tidsfråga.

1978 kom det definitiva beskedet.

 

Man hoppades på en ersättningsindustri och det kom i form av att Horda gummifabrik etablerade en filial. Hordagruppen lade ner fabriken och flyttade verksamheten till anläggningen i Horda.

 

 

Källa : Ohs bruk-ett samhälle ur tiden?

 

Av: Kerstin Arvidsson, Eva Fägerborg, Ann Lindholm och Eva Londos

 

 

 

 

 

En bild över bruksmiljön i Ohs,

som den kan ha tett sig på 1860-talet.

 

(Teckning:Mikael Hedin)